Namn: Lava
Genre: Sci-fi var det meningen från början, men det kanske blev nåt annat ^^
Insperation: Wraith från stargate atlantis
Alla karaktärer tillhör mig
Okej, jag har aldrig skrivit någon novell förut så vi får se hur det går ^^
Och just nu heter novellen "Lava" och det kmr senare i berättelsen, kanske ändras.
PROLOG
Hon stängde alla dörrar och fönster samtidigt som hon sprang igenom huset. Hjärtat dunkade fortare och fortare. Huvudet värkte och det kändes som hon skulle svimma. Måste fortsätta, måste.. Hon halkade i trappan och slog i armarna. För en sekund funderade hon på att ge upp. Utanför hördes skrik och explosioner. Hon svalde hårt och tog sig upp snabbt igen.
Övervåningen doftade hö och örter. Det fanns bara två rum och det ena var obeboligt pågrund av mögel. Hon sprang in i det andra rummet och smällde igen det stora fönstret som stod vidöppet. Låste och drog för gardinerna. Hon pustade ut och satte sig på golvet med händerna framför ansiktet. Men just som hon trott att faran var over tittade hon upp och flämtade. Hon minndes att hon aldrig hade öppnat det fönstret. Ett lågt väsande ljud hördes bakom henne och hon stelnade till. Innan hon hann reagera hoppade den på henne bakifrån. Borrade in sina sylvassa tänder i nacken. Huvudet dunkade som en trumma och något varmt rann ner på ryggen innan allt blev svart.
Kapitel 1
Lederna värkte och ögonen sved när jag öppnade dem.
Jag låg på något blött, klistrigt, slemmigt. Äcklad kollade jag ner på det svarta kletet som golvet var gjort av. Jag drogs till det precis som en magnet. Med all min kraft slet jag mig loss och kom upp på fötter. Jag var i ett mörkt rum, alla väggar gjorda av samma svarta klet. Hjärtat började slå vansinnigt snabbt och jag kippade efter luft när det gjordes klart för mig var jag var. Varelsernas bo. De varelser som förföljt oss i tusentals år och haft oss som föda. Jag ryste, började kallsvettas. Var tvungen att tänka på varje andetag för att inte få panik.
Varför lever jag fortfarande?
Ett kort lågt pipande ljud fyllde rummet för en sekund och sedan fotsteg. En människoliknande form steg fram ur mörkret. En av varelserna. Jag hade aldrig fått chansen att titta närmare på dem och nu upptäckte jag att de inte alls var som jag föreställt mig. Han var lång och hade en märklig ljusblå hud. Bläcksvarta ögon och långt silverglansigt hår. Det första intrycket var vacker, men slog bort tanken direkt.
Han kollade ner på mig som om jag inte var någon och beodrade mig att följa med honom. Darrande och skräckslagen följde jag med honom.
Vi kom ut i en smal korridor med likadana slemmiga svarta golv och väggar. Jag var noga med att inte nudda dem. Hela vägen kändes dött, vi mötte inga andra av varelserna och varelsen som ledde mig sa inget mer.
Tillslut kom vi in i ett stort rum där en av varelserna väntade på oss. På mig. Mina händer darrade och jag fick anstränga mig för att andas relativt lugnt. Detta måste vara slutet intalade jag mig själv. Jag skulle aldrig mer få se mitt hem eller min familj, som antagligen redan var döda.
Mitt i rummet fanns ett bord med fyra stolar. Varelsen som lett mig dit gick ut och den andra bad mig att sitta ner. Jag vågade inget annat än att göra som han sa. Precis som golvet kändes stolen magnetisk.
"Har du något namn?" Frågade varelsen som nu gick bakom mig. Jag blev överraskad av frågan och det tog en stund innan jag fick fram något. "Le..Leah" stammade jag osäkert.
Varelsen sa inget på en lång stund utan gick långsamt omkring och granskade mig. Jag blev mer och mer illa till mods för var minut som gick. Tillslut satte han sig på en stol mitt emot mig. "Leah.." började han."Du är nog inte medveten om att du är mycket speciell, du är mycket viktig för vår art". Jag kunde knappt tro mina öron. Skämtade han med mig, en helt vanlig människa från en av de minsta planeterna i galaxen. "Jag..jag förstår inte riktigt.." fick jag fram. "Såklart att du inte gör" avbröt han mig. "Än så länge har du bara levt med de där människorna på.."
"Är min familj okej?!" Högg jag in utan att tänka mig för. Jag bet mig hårt i läppen och försökte hålla tillbaks tårarna som var på väg. Det syndes att varelsen blev irriterad av mitt avbrytande men fortsatte. "Du kommer inte att behöva människorna på den planeten längre, de har gjort sitt och det är dags för dig att gå vidare". Jag svalde hårt och stirrade ner i bordet. Varelsen fortsatte. "För att förstå detta måste du förstå hur vi lever. Därför ska du få vara på detta skeppet och lära dig vilka vi är. Jag ska möjligen lära dig att slåss senare. Har du förstått?". Jag visste inte vad jag skulle säga, vågade inte kolla upp på honom. "Okej" svarade jag, utan att lyckas dölja skräcken. Dumt svar. Det var inte alls okej. Helt oacceptabelt. Hela min planet var antagligen förstörd. Min familj, vänner, antagligen döda nu. Ingenting kunde vara okej.
Samtidigt blev jag lite nyfiken. Vänta lite, vad var det han hade sagt, ´få vara på detta skepp´?
Jag tittade upp i de svarta vackra ögonen. "Rymdskepp?"
Kapitel 2
Jag stod slutad med händerna mot fönstret och kollade ut över det svarta stora fältet fullt med stjärnor.
"Vackert?" Frågade varelsen som stod så nära så att man kunde känna doften. Jag hoppade till och backade intensivt några steg bakåt när jag upptäckte honom. När han såg min reaktion backade han också. "Du behöver inte vara rädd. Jag kan försäkra dig om att ingen här kommer att göra dig illa" sa han, nästan vänligt. Jag kollade tillbaks osäkert på honom. Nu såg jag att han bar en lång svart läderkappa och hade en halvmåne med ett sträck över tatuerad på handen. Jag tittade upp i hans ögon. Allt detta kändes så overkligt. Varför var jag viktig för dem? Ska de offra mig till deras onda gudar eller något? Jag vände bort huvudet. Kunde inte se på denna vackra onda varelse, som säkert tagit tusentals oskyldiga liv.
Vi stod där en lång stud utan att säga något. "Du måste säkert vara trött. Du ska få komma till ditt rum" sa varelsen tillslut, antagligen uttråkad. Nu märkte jag även den andra varelsen som stod vid dörröppningen. Kortare, annan klädsel och ett vapen i handen. Jag tittade oroligt upp på den längre varelsen. "Ingen fara, han är bara här för att eskortera dig. Om du behöver någonting så kommer det alltid att finnas vakter nära" sa han och smålog vänligt.
Men om jag behövde fråga efter honom, har han något namn? "Jo..vad heter du?" frågade jag. Tittade ner och skämdes över frågan. De kanske inte ens hade namn. Varför skulle de ha det igentligen? Åhh varför var jag så dum och frågade. Varelsen tittade på mig och log så att man kunde se hans vassa djurtänder. "Du kan kalla mig Zedh"
Rummet var stort och tomt förutom sängen som stod till höger. Det fanns inga fönster. Varelsen gick igen så fort jag kommit in i rummet. En lång stund stod jag bara där och glodde på sängen. Den var såklart gjord av samma svarta klet och såg inte direkt trevlig ut.
Tillslut orkade jag inte stå mer och var tvungen att lägga mig ner. Det kändes konstigt att ligga där. Inte obehagligt, inte skönt. Bedövande. Det tog inte lång tid innan jag hade somnat.
Jag kände mig mycket utvilad nästa morgon när jag vaknade. "Jag hoppas att rummet duger"
Jag ryckte till i sängen när jag hörde den bekanta rösten. Zedh? Han stod en bit bort och granskade mitt ansikte. "Bland mitt folk brukar vi knacka" muttrade jag och drog mitt loss från sängen. "Kom" sa han kort och började gå ut ur rummet. Jag följde lydigt efter. "Vart ska vi?" frågade jag efter stund och kände paniken som kröp tätt inpå. "Du måste äta, det är viktigt att du får energi" svarade han.
Maten visade sig vara en brun nermald gegga. Jag rörde runt lite försiktigt med skeden. Ville inte veta vad det var gjort av. Zedh såg inte glad ut när han upptäckte att jag inte åt. "Ät!" beodrade han mig. "Men det.." började jag och kollade upp i hans bistra ansikte, såg att det inte var någonting att diskutera om.
Jag tog upp lite på skeden. Tvekade en sekund och stoppade sedan i den i munnen. Förvånat tittade jag upp på Zedh. "Det är ju.." Ansträngde mig för att säga det sista ordet "..gott". Ett leénde spred sig över Zedh's ansikte. "Vad förväntade du dig?"
Jag tittade ner i maten. Gud, så gudomligt vacker han är. Jag skämdes över mina tankar och mina kinder hettade till. Jag tog upp skeden och började sleva i mig mer.
|
