Det var en helt vanlig sommarnatt. Solen hade precis gått ner och gräshopporna satt och spelade. Jag öppnade ett fönster för att få in lite frisk luft i det varma kvava rummet. Blomsterdoftande sval luft strömmade in och jag stod där lugnt och andades in den. Ett lågt prassel hördes intill fönstret. Nu försvann det. En fågel? Jag stack ut huvudet genom fönstret och tittade. Äsch det var nog inget. Jag tog in huvudet igen och vände mig om för att gå. Men innan jag hann ta några steg tog en kall hand tag om min arm och drog ner mig på golvet. Innan jag hann skrika hade jag en annan hand för munnen.
"Schhhhhh" hychade varelsen med en låg väsande stämma.
Handen för min mun försvann och varelsen gick runt och satte sig på huk framför mig så jag kunde se honom. Det var en wraith. Han var klädd i en lång svart läderkappa och hade en märklig tatuering i ansiktet. Som alla andra wraith hade han gula reptilögon och långt vitt silverglansigt hår. "Niloma du måste följa med mig" sa han allvarligt. Mitt hjärta dunkade snabbare och snabbare. Hur kunde han veta mitt namn? Jag var inte sugen på att få veta svaret. Wraith var onda varelser, de åt människor. Sög livskraften ur dem.
De skulle antagligen göra samma sak med mig. Jag svalde hårt och tittade upp på honom. "Snälla, döda mig inte.." bedjade jag. Wraithen skakade långsamt på huvudet. "Jag är inte här för att skada dig, tvärtom. Men vi har bråttom, jag hinner inte förklara" sa han och reste sig upp. Han sträckte fram handen så att jag kunde se hålet, hålet som han "åt" med. Tvekande sträckte jag mig efter handen.
|
