|
|
|
 |
|
Moonlight |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kapitel 1 (Kommer snart)
Kapitel 2 En ny början
Bilturen var lång. Vi körde på en smal skogsväg långt ifrån staden.
Dean hade sagt att vi var tvugna att åka en bit för att komma till rätt ställe.
Min nyfikenhet bara steg och steg, likaså sjönk mitt tålamod. “Är det långt kvar?”. Dean log och svarade: “Nej, vi är snart frame”.
Efter ett tag kom det en liten glänta vid vägkanten där Dean svängde in och fortsatte rakt in i skogen. Jag frågade inte eftersom jag visste att jag inte skulle få något svar. Det skulle ju vara en överraskning.
Tillslut stannade vi. Jag steg klumpigt ur bilen för att sträcka mina ben. “Ahh, hoppas verkligen att det var värt det” muttrade jag. Dean svarade inte utan gick bara bestämt runt bilen till min sida. “Hitåt” sa han och vägledde mig rakt fram.
“Ska vi gå i några timmar nu också?” frågade jag skämtsamt. Dean rörde inte en min utan fortsatte bara att gå rakt fram.
Rätt så snart hörde vi röster lite längre fram bland träden. Dean tog mig i armen och tittade djupt in i mina ögon. Det fanns ingen glädje hans. Det gjorde mig orolig, vad var pågång?
“Dean, nu måste du berätta vad..” började jag innan han avbröt mig.
“Bara var tyst och gör som jag säger”.
Vi kom ut på en stor cirkelformad stenanläggning. Tusentals symboler och tecken var inhackade i stenen. Jag kunde inte se några andra, vi hade ju hört röster.
Men jag glömde snabbt bort det och min blick fångades av symbolerna. “Wow, detta är ju jättehäftig! Vad är detta för ställe?”. Dean muttrade någon lågt som jag inte hörde. Sedan beodrade han mig: “Var snäll och ställ dig där på den stora stjärnliknande formen i mitten”. Jag gjorde som han sa utan att fråga.
“Sådär ja” sa han nöjt. “Nu är allting klart. Akai!”.
Innan jag hann fråga om hans okända ordval steg det fram ett antal män och två tjejer ur det gröna. Alla var klädda i slappa halft söndriga jeans och t-shirts. Jag hade inte sett någon av dem förut. “Eh, Dean vad är det här?”
Dean gick lungt fram till mig och tog tag i mina armar så att jag inte kunde röra mig. “Bara var lugn” viskade han i mitt öra. Jag svalde. Detta var inte roligt.
Alla stod i en ring runt om mig med allvarliga miner.
Ett djupt morrande hördes innefrån skogen.
Dean höll fortfarande fast i mig när den vargformade varelsen dök upp bland träden. Jag hade kunnat svära på att det var en varg om det inte varit för storleken och de snea gula ögonen som gav den ett djävulsk utseénde. Den gigantiska varelsen började långsamt röra sig mot mig. "Dean, släpp mig! Det här är inte roligt!". Vargen, varelsen eller vad det nu var satte sig helt plötsligt ner och gnydde, sedan tog den tre bestämda steg mot mig och hoppade på mig.
Jag fick fram ett gällt skrik innan jag trillade omkull av varelsens tygnd. Någonting vasst borrade sig ner djupt i min vänstra arm. Jag försökte att resa på mig men vargen hade naglat fast mig vid marken som om jag varit en liten fågel. Jag kunde omöjligt röra på mig.
Just när jag trott att jag skulle kunna få fram något ur min strupe tog yrseln mig. Såret på min arm bränndes och värkte fruktansvärt. Allting blev svart. En kort stund försökte jag att få tillbaks synen men gav snart upp och lät mig svepas med in i det svarta.
Kapitel 3 Detta var inte vad jag bad om
"Hey, vännen hur e det?"
Smärtsammt öppnade jag ögonen. En kvinna i tjugoårsåldern med svart hår satt lutad över mig. Jag försökte säga något med fick bara fram ett lågt väsande. Min hals var torr som en öken. "Vatten" fick jag fram, knappt hörbart. Kvinnan reste sig och kom snabbt tillbaks med en vattenflaska. Hon presenterade sig medan jag drack. "Mitt namn är Angela, jag är en agent för företaget LBD, Landets beskyddning för demoner. Du har blivit biten".
Jag hostade. "Va? Biten?..Var är Dean?". Angela log lite sorgset. "Du har ett bett på din arm, ett varulvsbett". Jag blev direkt medveten om den brännande smärtan och tittade ner på min arm som någon hade lindat in i bandage.
Mödosamt satte jag mig upp. Jag var kvar på samma ställe i skogen, några meter ifrån stenplattan. Solen hade nästan gått ner och det duggregnade. Det fanns inget spår utav Dean eller de andra människorna..eller vargen. Misstroget tittade jag upp på Angela. Hon hade bruna vänliga ögon och var klädd i en svart dräkt. "Varulv?" frågade jag enkelt. Hon nickade. "Vad heter du?" frågade hon. "Mitt namn är Ellia"svarade jag livlöst.
Inte för att jag direkt trodde på det Angela nu hade påstått, att jag blivit biten av en varulv. Men jag tänkte att Angela iallfall kanske kunde skussa mig hem.
Dean skulle jag ta hand om senare. Nu ville jag bara hem.
"Vi ska svänga in där" sa jag och pekade.
Angela lydde inte utan fortsatte rakt fram. "Hallå vad gör du?" frågade jag, började bli less på folk som inte gjorde som jag sa.
Hon bara log. "Det är en del som du inte förstår. Det är mitt jobb att se till så att du lär dig". Även om jag visste att jag inte borde gå på det så var jag nyfiken. På något sätt hade jag en känsla av att kvinnan inte ljög.
Vi stannade utanför en stor grå byggnad med bokstäverna 'LBD' väl synliga på väggen. Jag hade kört förbi huset många gånger men aldrig brytt mig om att ta reda på vad man jobbade med där.
Även om detta inte kändes speciellt bra blev jag ännu mer nyfiken.
När vi kom innanför dörrarna fylldes öronen med ljud. Vi stod i en stor hall där människor sprang igenom från olika håll. Angela ledde mig fram till disken. Där stod en kvinna som fångade min blick direkt. Håret var gyllene grönaktigt och ögonen var blåa och dimmiga precis som om hon var blind. Men jag slog bort den tanken direkt när jag såg hur hon granskade mitt ansikte och log.
"Kan jag hjälpa er?" frågade hon vänligt. "Meddela Heth att det har kommit en ny" sa Angela. En ny? Menar hon mig?
Angela ledde in mig i hissen. Ingen av oss sa något medan hissen ljudlöst gick uppåt. Ett kort pling och dörrarna öppnades.
Vi kom ut i en smal korridor och Angela ledde in mig genom en av dörrarna.
Rummet var inte så stort men det fanns en säng och en tv. "Det är sent och du måste vila. Jag lovar att förklara allt imorgon. Godnatt" och med de orden gick Angela ut och stängde dörren.
Armen gjorde ont igen men jag var för trött för att titta. Utan att tänka la jag mig ner i sängen och somnade.
Vargen stod några meter ifrån mig. Plötsligt ställde den sig på bakbenen och ylade högt och sorgset upp mot månen. Jag var inte rädd. Långsamt gick jag fram mot den. Den satte sig ner och stirrade rakt in i mina ögon. Jag försökte att sträcka fram en hand för att klappa den men upptäckte att min hand var en stor grå tass. Skräckslagen stirrade jag på varelsen som speglades i vargens gula ögon. En varg. Stor grå med raggig päls och sorgsna ögon. Jag försökte ställa mig upp och springa därifrån men kroppen lydde inte. Jag fick ingen balans om jag inte stod på alla fyra. Jag blev tvungen att springa som ett djur.
Träden susade förbi när jag sprang. Jag kunde känna mina egna muskler som arbetade. Jag blev inte trött.
Jag kom ut på ett fält och månljuset fångade min uppmärksamhet direkt. Jag började sakta ner och tittade bedjande upp mot månen som om den skulle ha något svar. Dens milda svala ljus sköljde bort all min oro. Då kände jag det. Jag ville upp dit, till månen.
Kap 4 Sanningen
Kallsvettig vakade jag upp, kom fortfarande ihåg detaljerna från drömmen som om det hade hänt i verkligheten.
Såret sved. Bandaget satt tajt. För tajt. Efter en kort stunds strulande fick jag av det. Jag flämtade när såret uppenbarade sig. Det var inte ett litet sår. Halva min överarm var blodig! Resten av det som varit under bandaget hade en otrevlig blå färg. Men det var inte det som skrämmde mig mest.
Det såg ut som märken från tänder, själva såret var format som ett gigantisk bett.
Snabbt tog jag upp mobilen ur byxfickan. Jag var tvungen ringa Dean. Men när jag lyckats knappa in hela numret tvekade jag för att trycka på yes. Varför hade han bara lämnat mig? Innerst inne visste jag att han aldrig skulle utsätta mig för något sånt, eller?
Jag var tvungen att få svar. Nu. Snabbt tryckte jag ner knappen och signalerna surrade i telefonen. "Hej, älskling" sa en lugn välbekant röst på andra sidan. "Dean! Vafan har du gjort, var är du?" utbrast jag ilsket. Dean svarade med fortfarande samma lugna stämma: "Jag är med de andra. Så snart alla dina sinnen blivit färdigtutvecklade kommer du att kunna söka upp oss. Vi väntar på dig". Och så la han på. Min rädsla fick övertaget.
Någoting var pågång och jag gillade det inte alls.
En stund senare knackade det på dörren. Helt övertygad om att det var Angela gick jag och öppnade. En servitris stod i svart kostym med en bricka i handen. "Din frukost, frun" sa han och gav mig brickan med mat som bestod av två smårgåsar och ett glas juice. Jag satte ner brickan på nattduksbordet så fort han gått. Var inte hungrig. Snabbt virade jag runt bandaget runt armen igen.
Jag var tvungen att hitta Angela.
När jag öppnade dörren i all min hast sprang jag rakt in i henne. "Oj, jag visste inte att du kunde förutspå när folk tänkte knacka på dörren" sa hon och log. Jag rodnade och bad om ursäkt.
Vi hade kommit in i ett rum med blåa väggar och stora fönster så att man kunde se ut över staden. Angela bad mig att sitta ner vid det stora runda bordet som stod i mitten av rummet. "Nåväl, jag ska börja att berätta lite för dig om grunderna. Detta är ett ganska komplicerat ämne" började hon. Jag höjde ena ögonbrynet. "Exakt vilket ämne?"frågade jag. Hon suckade lågt. "Bara lyssna är du snäll. Allt detta som du kommer att få höra nu kommer att låta ganska osannolikt men är i högsta grad sant. Okej, då börjar jag. Du har blivit biten av en varulv, om cirka en månad kommer alla substanser som du har fått i dig från bettet ändra din kropp. Du kommer att bli en varulv". Hon tog en paus för att se min reaktion. Jag rörde inte en min, jag var här för att lyssna.
"Dina sinnen kommer hela tiden att förbättras, jag vet inte om du kommer att märka så mycket. Och sen har vi ju det där med fullmånen.." sa hon och sneglade lite oroligt på mig. "Berätta allt" sa jag bestämt. Angela nickade istämmande och fortsatte: "Vid fullmånen kommer du att förvandlas, vare sig du vill eller inte. Sedan kan du frivilligt behålla formen i högst några dagar innan du blir tvungen att förvandlas tillbaka. Det var därför du såg och blev biten av varulven på dagen, allting var planerat. Kände du någon i flocken?". Jag nickade. "Min pojkvän..eller mitt..ex, antar jag". Jag kunde omöjligt tänka mig Dean som en av de där..varelserna. Samtidigt gjordes det klart för mig. Dean älskade mig aldrig, han fejkade för att få med mig i flocken. Jag svalde. Detta började bli för mycket. Men jag tänkte ändå inte ge upp nu, för mycket var oklart. "Fortsätt".
"Varulvar äter eh, allt som kommer i deras väg. När du är förvanlad kommer du inte att kunna ha mycket kontroll över dig själv. Många låser in sig själva men lyckas ändå smita sen. Varulvar är väldigt starka.." fortsatte hon innan jag plötsligt slogs av en tanke. "Finns det något sätt att undvika att bli en varulv, nu innan jag blivit en?" högg jag in. Angela gav mig en sorgsen blick. "Njae, det finns ett botemedel men det är ytterst sällsynt. Ingen har fått tag på det på flera hundra år".
kap 5 En ny vän
Jag hade bestämt mig. Jag var en människa och inte ett vilddjur.
Angela visste redan, hon hade försökt att övertala mig att det var lönlöst när jag berättade att jag skulle hitta botemedlet.
Jag stod vid dörren och tog på min jackan. Angela stod bredvid och tittade sorget på. "Vart tänker du ta vägen?" frågade hon. Jag tvekade en sekund innan jag svarade. "Dit jag måste gå för att hitta det jag söker". Och så gick jag ut genom dörren. Angela följde med en liten bit. "Är det något mer viktigt som jag borde få reda på?" frågade jag. Angela tänkte en stund. "Jo försök att inte råka trampa in i kriget snälla du". Jag frågade förvirrat: "Vilket krig?". Hon log lite över min okunnighet. "Kriget mellan alverna och Cykrorna" svarade hon tyst.
Innan jag han fråga mer vände hon och gick.
När jag väl kommit ut ur området började jag känna mig vilsen. Hur hade jag tänkt igentligen? Jag hade ingen aning om vart jag skulle och knappt vad jag letade efter.
En skylt till parken dök upp bakom buskarna. Jag ryckte på axlarna och började gå i den riktningen. Jag behövde tänka och planera lite. Dessutom var det ju tidigt på förmiddagen och stolande solsken, det kunde vara skönt att slappna av lite.
Parken var grön och i full blom. Eftersom det var onsdag var det inte så mycket folk ute. Det kändes skönt, jag behövde lugn och ro.
Jag satte mig under ett stort gammalt ekträd och lät mina tankar vandra. Varför ville inte Angela prata om det här kriget? Och fanns det verkligen Alver? Och vad i helvete var 'cykrorna' för något? Jag satt länge och grubblade och märkte inte när solen höll på att gå ner förrens min mage kurrade. Dags att fixa mat.
När jag reste mig upptäckte jag en mörk gestalt några meter ifrån mig. Jag ryckte till direkt och försökte kväva ett skrik.
"Var kommer du ifrån?" frågade en lugn röst. Hon klev ut ur skuggurna så att jag kunde se henne. Jag flämtade till. Det var en ung kvinna, hennes hud var vit och ögonen hade en ren ljusblå färg. Håret som gick ända ner till midjan var nästan lika ljust som huden.
"Dina tankar hördes så tydligt, förlåt mig jag blev nyfiken och lyssnade"
"V..vad är du för något?" stammade jag. Hon log lite roat "Mitt namn är Nithila och jag är en månalv. Trevligt att träffas". Jag kände mig lite osäker. "Jag heter Ellia.. Eh jag har aldrig mött en månalv förut, är ni vanliga?" frågade jag blygt.
Hon skrattade lite lätt. "Jag ska visa dig!" sa hon och sträckte ut sin hand. Tveksamt tog jag den.
^UPP
|
|
|
|
|
|
Today, there have been 10 visitors (10 hits) on this page! |
