Ett lågt irriterande surrande fyllde rummet.
Trött gick jag upp för att se vad det var som lät.
Det var mitt i natten och det var kolsvart så jag kunde inte se någonting. Blint letade jag efter strömavbrytaren, utan resultat. När jag stötte imot väggen kändes den kall och hård, konstigt, tapeterna brukade inte kännas så.
Jag råkade gå in i något slags grovt tyg och lyckades vira in mig i det. Gardinerna såklart. Snabbt drog jag bort dem och månljuset strömmade in genom fönstret. Förvirrat blickade jag ut över landskapet. Va i hela friden..? Utanför log det åkrar och därefter skog.
Jag visste mycket väl att jag bodde i stan, utan några åkrar eller skogar i närheten.
Darrande vände jag mig om och såg mig omkring i rummet. Mina ögon hade nu vant sig vid mörkret och jag kunde se tillräckligt bra för att kunna se att det inte var mitt rum,
det var litet med stenväggar och nästan inga möbler.
Panikslagen sprang jag till dörren men ångrade mig när jag kom fram. Tänk om någon hade kidnappat mig? Då var det väl inte så smart att springa direkt i armarna på dem.
Jag gick fram till fönstret och öppnade det. Tveksamt tittade jag ner. Det var ett par meter ner till marken men som tur var det inmurade stenar i väggen som stack ut lite.
Hjärtat bultade snabbt när jag tog det första klivet. Det hade tydligen regnat för stenen var hal och jag snubblade direkt och föll ner i rabatten.
Jag ställde mig upp från den fuktiga jorden. Armen värkte efter fallet, men som tur var den nog inte bruten.
Huset som jag varit i såg gammalt ut, det liknade de gamla medeltidshusen som fanns inne i stan, bredvid museumet.
Röster hördes innefrån huset och jag smög försiktigt närmare för att kunna höra.
“Jaså, verkligen? Hämta ner henne hit!” hördes en barsk mansröst.
Ljud av trappsteg, sedan ett argt tjut.
“Hon är inte här!” skrek en annan röst.
Mitt hjärta dunkade hårdare, de pratade antagligen om mig.
Snabbt sprang jag ifrån huset och ut på åkern som låg bredvid. Den täta dimman omslöt mig och snart såg jag ingenting.
Efter att ha gått en lång stund började dimman avta och jag kunde skymta skog.
Jag tittade bakåt. Ingen verkade förfölja mig.
En ugglas hoande hördes när jag steg in bland träden. Skogen var mörk och kändes död på något sätt. Jag rös och gick längre in..
Efter ett tag såg jag ett gult ljus inne i skogen, en eld?
Precis innan jag hann gå längre in för att undersöka vad det var, kände jag något kallt, vasst mot min hals.
"Stå still, annars dödar jag dig"
Framför mig stod en kille, antagligen några år äldre än mig (som är 16) . Hans ögon glödde ursinnigt.
"Vad gör du här?" frågade han.
Jag darrade och vågade inte svara, koncenterade mig bara på klingan mot min hals.
"Svara mig!" Röt han tillslut.
"J..jag försöker bara komma hem" stammade jag.
Han höjde ena ögonbrynet, "Är du en spion?"
Jag fnissade till lite först, men skärpte mig genast när jag kände klingan som pressade hårdare mot min hals.
"Såklart inte! Är du galen?"
Jag ångrade mig direkt när jag sagt de orden.
"Jag skulle vara mer försiktig om jag var du" sa han bistert och sänkte svärdet.
Jag tog flämtande mig om halsen.
"Vet du var vi är?" frågade jag, orolig för vad svaret skulle bli.
"Sevyrskogarna utanför Parzela" svarade han och tittade allvarligt på mig.
Jag tittade osäkert tillbaks på honom. Jag hade aldrig hört talas om de ställena. De hade inte normala namn precis.
"Ehm, skulle jag kunna få låna din mobil? Jag behöver typ ringa nån.." började jag innan han avbröt mig.
"Mobil..?"
|
